En dag i förra veckan befann sig vaktmästare G och undertecknad i entrédelen av biblioteket, med syfte att resonera inför en ombyggnad som skulle ta sin början senare under dagen. Med andra ord förde vi ett samtal, inte alltför högt vågar jag tro, men tillräckligt för att väcka irritation hos en medelålders (övre) man som satt hukad över sin bärbara dator i anslutning till platsen för den förestående ombyggnaden.
- "Vet du inte att det här är ett bibliotek?" väste han och spände ögonen i mig.
- "Här skall vara tyst!"
Min första reaktion var att mannen skämtade. Det finns ju som tur vad människor med glimten i ögat, men ack, inte denna gång. Nåväl, mitt retilhjärnesvar blev:
- "Är det! Det hade jag ingen aning om."
Tre nanosekunder senare insåg jag mitt misstag och i akt och mening för att motverka att jag kanske varit lite "tyken", gav jag mig i kast med att förklara att jag till stor del har ansvar för ljudnivån på biblioteket och att man visst får prata på bibliotek 2009. Vi försöker uppfylla allas önskemål och följdaktligen finns det zoner, rum och områden där det kan pratas "högt" eller mindre ljudligt eller att det skall vara helt tyst. Till var och en efter olika behov. Mannen fick också reda på var han kunde sitta utan att bli störd.
Det är ju liksom en finess att kunna erbjuda variation i såväl medieutbud, möblering, ljudnivå m.m. Det blir aningens svårt att leva upp till funktionen mötesplats om det skall vara knäpptyst över allt. Hur kommunicera då?
Det intressanta i denna lilla verklighetsbild är varför vi alla, på olika sätt och i varierande grad, sitter fast i våra "mentala fängelser". Vi har svårt att rubba vår första bild av hur något varit eller sett ut. Det mötet och den upplevelsen följer gärna med fram i livet och är väldigt svår att bli av med. Det kan gälla stort som smått och signalerar väl att alla förändringar börjar med att frigöra sig från sina egna cementerade uppfattningar. Och om bibliotek finns som bekant mängder av fördomsfullt cementerade uppfattningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar