Ett inte helt enkelt begrepp att begripa eller för den delen förhålla sig till. Det är ett komplext begrepp men i min fundering handlar det om integritet som rättighet, vilket då handlar om respekt till sin person och personliga sfär och skyddet mot kränkning av detsamma.I mitt förra inlägg skrev jag om det omöjliga i att i en offentlig lokal som en konsthall eller ett bibliotek få till stånd kameraövervakning för att i akt och mening hindra busliv och förstörelse. I Sverige alltså. I Danmark ser man saken på ett lite annat sätt. Det som styr kameraövervakning stadgas i Lag (1998:150) om allmän kameraövervakning. 1 § I denna lag finns bestämmelser om användning av övervakningsutrustning (allmän kameraövervakning). Allmän kameraövervakning ska ske med tillbörlig hänsyn till enskildas personliga integritet. Det är alltså med (om-)tanke om den enskildas personliga integritet som i princip gör det omöjligt att få tillstånd till kameraövervakning i offentliga lokaler.
Men när det gäller fotografering (med stillbildskamera) så verkar omtanken om den personliga integriteten inte gälla. Jag fick anledning att fördjupa mig i frågan för ett tag sedan när en person frågade om det var tillåtet att fotografera i kulturhuset för att sedan lägga upp bilderna på Facebook. Jag måste tillstå att jag blev överraskad när det stod klart vad som gäller. I kortform gäller följande:
1. Man får fotografera vem som helst, var som helst, på en offentlig plats. Man behöver inte fråga personen/personerna om tillstånd. Det kan vara på långt håll eller närbilder. Man äger inte sitt ansikte om man så vill. Man får också lägga ut bilderna på internet men man får inte använda dessa för kommersiella ändamål. I princip kan man stå utanför ett dagis, ett bibliotek, en affär och fotografera in genom fönstret.
2. Vad gäller på t.ex. museer, bibliotek, affärer, banker....etc? Som ju i en mening är offentliga (i alla fall museer och bibliotek). Men juridiskt är dom det inte därför att där bestämmer nyttjanderättsinnehavaren vilka ordningsregler som skall gälla. Om man får fotografera eller inte faller inom den rubriken. Så vad gäller inne i kulturhuset så är det vi som bestämmer. Så i princip skulle det kunna vara tillåtet. Men det är det inte. Just med tanke på den personliga integriteten.
Jag trodde att integritetstanken även gällde fotografering av personer på allmän plats/offentliga lokaler, men så är det inte. Rörliga bilder i form av övervakningskameror NEJ! Fotografering med stillbildskamera JA! Det kanske är med integriteten som med sanningen. Den är relativ!
Lars, I hope get you get security cameras in the library as soon as possible. The only people that complain about civil liberties eroding because of public security cameras are people who imagine themselves caught for doing something they shouldn't be doing and defense attorneys who don't like evidence showing their client is guilty.
SvaraRaderaJag håller med i din slutsats, att den personliga integriteten (per definition) är relativ, däremot håller jag inte med ditt resonemang som leder till den slutsatsen :-p
SvaraRaderaSkillnaden som du påpekar har föga lite att göra med om det är fråga om rörliga bilder eller stillbilder utan i princip uteslutande om bilden tas av en människa (manuellt) eller automatiskt (övervakning).
Som nästa steg tillkommer sedan frågan på vilket sätt bilden får användas och/eller spridas. Och där skiljer sig faktiskt bestämmelserna avseende den personliga integriteten inte mellan automatiska övervakningsbilder och manuella bilder (och även här oberoende om det är stillbilder eller video)
Nu handlar det inte om vilka juridiska bevekelsegrunder som gör åtskillnad mellan den ena eller andra tillämpningen av begreppet intergitet, utan att jag anser att det är en orimlighet att det ena är ok ur intergritetssynpunkt, medan den andra inte är det. Jag skulle tro att många med mig skulle anse det vara mer intergitetskränkande att få en kamera uppstucken i ansiktet på gatan utan att kunna säga nej av intergritetsskäl, än att gå in i t.ex. en konsthall och ha en övervakningskamera som följer mig på vägen. Kartan (lagen) säger en sak och verkligheten (min uppfattning/åsikt)en annan. Jag måste naturligtvis följa kartan (lagen)samtidigt som det är min rätt/skyldighet att hävda att det är verkligheten som bör gälla. Att lagen säger en sak är inte samma sak som att hävda att "det är sanningen".
SvaraRadera