Plötsligt händer det!

Ja, plötsligt händer det. Det högst oväntade eller minst troliga. Det som du trodde inte var möjligt. Inte nödvändigtvis en högvinst på trisslott, utan något mera vardagligt. Som det som hände mig igår. Som van tågresenär mellan K-holm och K-stad får jag varje vecka smaka från menyn av läckerheter som vår bristande infrastruktur har att erbjuda. Funderar på att räkna samman all väntetid (ej kalkylerad) jag lagt under, låt säga ett år. Det blir en del. Men som luttrad pendlare har jag över tid lagt mig till med ett lite småcyniskt och tillbakalutat förhållningssätt. Det är naturligtvis en överlevnadsstrategi. I annat fall skulle män i vita rockar strax få bära iväg med mig till närmsta plats där pendlarpsykoser botas.

Till saken. Vad var det som hände som fick mig att för ett kort tag återfå (lite i alla fall) tron på ett liv där förseningar tillhör ovanligheterna. En himmelsk tillvaro där jag genom SJs och Banverkets goda omvårdnad, kan fortsätta tågpendla mig genom landet, utan att riskera psykbryt varje resa. Nåväl. Igår em skulle jag resa från K-holm till N-köping för att byta till X-et för vidare transport till H-holm. Vi var i tid till Peking, men X-et var 15 min försenat. Det brukar betyda att förseningen ökar efter hand. Så jag räknade kallt med att vara i H-holm 45-60 min efter planerad tid. Det är nu det börjar ske konstiga saker. I L-köping var förseningen nere i 12 min. Hm! I Nässjö 10 min och väl i Alvesta 4 minuters försening. Ett himmelskt ingripande för att rädda den själsliga balansen hos en luttrad tågresenär? Knappast, men man får så konstiga associationer när man åker tåg. Väl i H-holm på utsatt tid!! Det finns inte på kartan. Än mindre i verkligheten, även om jag precis upplevt det. Som om inte detta var nog. Hela resan var behaglig och tåget for fram mjukt och smidigt genom vintermörkret ackompanjerat av väldigt trevlig och serviceminded personal. I högtalarutropen såväl som när dom rörde sig i vagnarna.

Det kan väl tyckas självklart, men det är det absolut inte. Under den senast månaden har jag funderat över om SJ på delar av banan gått ihop med Liseberg i ett försök att roa sina resenärer. Misstänkt likt en tur med gamla bergbanan i Götet. Det har hoppat och skakat vilket gjort att alla försök att arbeta med dator varit helt uteslutna. Tänk er att sitta med ett exceldokument och försökt skriva formler eller flytta innehåll i celler. Den finmotoriken som krävts finns inte. Mer slägga och bultsaxläge.

Alltså. Samma företag där personalen (sannolikt) genomgått samma kurser i bemötande och service, samma tågsträcka och samma X-2000tåg. Men ändå så vitt skilda resor och upplevelser. Jag kommer att grubbla mig fördärvad för att finna svaret på varför den ena resan känns som en smekning och andra som sitta i en centrifug? Varför är viss personal fantastisk medan andra borde syssla med annat?

SJ är bara ett exempel, om än ett väldigt tydligt sådant, men det är så här i de flesta verksamheter. Affärer, myndigheter, föreningar och organisationer. Servicenivån och bemötandet är olika beroende på vem man träffar på. Trots att man som primäruppgift har kunder att tjäna. Och trots att man kanske gått samma utbildningar, har samma vackra värdegrunder som bas för sin yrkesutövning. Bemötandet skiljer sig åt. Visst, vi är alla olika personligheter (tack för det), men att en lokförare kan få tåget att köra kattmjukt medan andra använder tvättbrädesmodellen på samma sträcka är aningens underligt. Eller att tågvärdarnas bemötande också kan variera högst betydligt. Men så kan även ett besök i en matbutik/bibliotek/polisstation/vårdcentral..eller vad som, också upplevas. "Resupplevelsen" varierar. ! Och igår var det min tur att saliggöras. Dessutom var tåget från Malmö i tid till H-holm där jag bytte tåg som skulle föra mig till min slutdestination. En stad som dessutom är snö- och isfri. Jag har inte hämtat mig ännu!

Så var beredd du med! Det som hände mig, kan även hända dig. Och tack SJ för en minnesvärd resa. I´ll be back!