Tomma tunnor skramlar...!

Det slog mig att jag arbetat som chef i mer än tjugo år. Vilket ju kan anses vara en ansenlig tid och kanske är det den erfarenheten parat med ålderns rätt som gör det lättare att se tillvarons adsurditeter och att kunna identifiera och skilja ut vad som är substansiellt och vad som är luftslottsbyggen. Fast nog missar jag också en del om vad som är det ena eller andra. Tro inte annat. Men en sak har jag inte missat. Det är den ökade mängd, oftast ovanifrån kommande påbud om att genomföra insatser för t.ex.styrning, kontroll och planering. Utan att gå in i detalj på dessa olika "cirkusnummer" så kan konstateras att allt mer tid går åt att ägna sig åt innehållslösa ifyllnadsuppgifter (kallas gärna strategisk analys, kompetensplanering..) om det ena eller andra. På bekostnad av det som jag vill kalla substansiellt arbete. Perspektiven skjuts från de verkliga målen (varför är jag där och vad skall jag ägna mig åt) till diverse illusionsnummer för att hålla ytan putsad. I tron om att man kan behärska världen genom att fasa in den i mätbara strukturer. För att använda Ricardo Semlers ord: "Det enda man lär sig är att göra upp eld med pinnar och att kasta sten på dinosaurier."

Med det i bakhuvudet blev jag extra uppmuntrad av att hitta Mats Alvessons bok "Tomhetens triumf", (utg. 2006) i vilken han beskriver hur företag, kommuner, grupper och individer allt mer ägnar sig år tomhetsspel i den ytliga konsumismens tidevarv. Hans resonemang kretsar kring  de tre begreppen Nollsummespel, Grandiositet och Illusionsnummer. Som ett exempel menar han att förändringsarbete mer handlar om att skapa en illusion av att var med sin tid snarare än om verkliga förändringar. Eftersom vi lever i en värld präglad av hysterisk rädsla att inte vara med sin tid, tar man till vilka metoder som helst. Bara ytan hålls skinande blank.