En (till) historia om service!

Ibland är det bra underligt. I fredags beskrev jag mitt möte med den mästrande tågvärden på Öresundståget till Kristianstad. I tisdags kväll hände det återigen att X2000 från Stockholm var försenat och kom till Hässleholm i samma stund som anslutningståget skulle avgå. Rakt över perrongen och in på tåget. Utan att ha löst biljett. Spännande värre. Skulle det bli samma animerade kafkianska samtal som förra veckan? Väl på tåget fick jag syn på tågvärden (två faktiskt) och förklarade att tåget var försenat....osv. Han hade tydligen gått i en annan skola än förra veckans mästermästrare.

-Det var tur att du hann med anslutningen i alla fall, sa han. Fixade biljetten och upplyste mig dessutom att det bara var 13 kr kvar på kortet. Banne mig om han inte fick in ett "trevlig resa" också som slutkläm. Denna gången var det med lätt handlag som ipodlurarna återfick sin rätta plats i öronen. Tack för den servicen alltså.

Nog attan är det lättare att möta livet med ett leende. Det torde vara den bästa investering som går att göra. Noll i insats och multum tillbaka. I alla sammanhang. På jobbet eller hemmavid. Kom att tänka på en av mina favororitcyklister. Den tyske evighetsmaskinen Jens Voigt. Mannen som kan tala med asfalt. En cyklist utan smärtgräns vad det verkar.

I en dokumentär om Tour de France betitlad "Höllentour" eller "Hell on Wheels" om man så önskar, fick nämnde Jens Voigt frågan från en journalist hur han ständigt kunde vara så glad och sprudlande trots att hann höll på med en sån slitsam och krävande idrott. Om jag minns rätt så svarade han nåt i stil med: "Cykling är ett helvete. Tour de France är ett extremt helvete. Det är vanvettigt plågsamt. Så varför skall jag förvärra det genom att gå omkring och vara sur och vresig. Bättre då att vara glad." Eftersom man själv väljer hur man vill vara och bete sig, så gör han ett bra val. Vad väljer du?